Minnena bara snurrar runt i huvudet på mig, går inte att sova. Kan inte ens tänka klart. Allt blir bara relaterat till de och när jag blundar, så ser jag deras blickar mot mig.
Jag fick iallafall ta ett ordentligt farväl, snällt av den nya familjen. Men känslorna finns ju fortfarande kvar där. Jag förstår inte hur jag har kunnat ta detta beslut, samma beslut som när jag valde att ta hem dem. Jag skulle inte ha gjort det. Men man kan ju inte förutse allt. Det var ju inte heller tänkt att vi skulle ha Nicole nu heller, men nu när hon har kommit till världen, så ska göra vårt jobb till att vara världens bästa föräldrar och vi hade gärna önskat att detta har kunnat fungera, med hund hemma och så, men det fattas en extra person hemma, som skulle kunna avlösa mig med både hund och barn, kanske om vi hade bott i en större familj? Men det skulle jag inte riktigt klara av? Jag som har bott ensam med min mamma under hela mitt liv, tycker att det är tillräckligt med min egna lilla.
Men det är ju det här med minnen, första stegen, första snön, solen, maten, glädjen, duschen, trimningen, klo-klippningen. Allt det där är kärlek, även om jag inte har kunnat ge de mitt allt, så hoppas jag på att den nya familjen tar väl hand om dem. Jag önskar de all lycka tills deras sista andetag.
Tänka sig att de följde med mig under hela min graviditet, de visste att det var något som fanns i magen, när jag en morgon vaknade upp med en Elmo under min natt-tröja. När jag fick krystvärkar hemma och ena hunden satt och skakade av rädsla och andra vid dörren för att vakta. När vi kom hem från BB, och allt de visade var kärlek.
Jag behöver heller inga kommentarer till detta inlägg, jag vill bara få ut mina känslor och tankar för stunden. Så lite off är jag, men jag vet att jag kommer läka, men behöver lite tid... Tack för förståelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar