Förlossningen del 2

Ivan kör oss in och tro mig, den resan kändes hur lång som helst och det gjorde så ont att jag sparkade & bankade lite här och var... skrek massor gjorde jag också, tror nästan att jag skrämde Stephie rejält, hon som också snart skulle föda (var trotsallt hennes BF den dagen också...)

Väl framme så möter barnmorskan oss därnere och jag får lägga mig ner i deras säng som de hade nere vid förlossningsentrén och kände hur värkarna bara kom tätare och tätare. Nu är det verkligen dags kände jag! Drar på mig luvan över huvudet (då av någon anledning så kändes det som om värkarna lättade när det mörknade... ) och sen så får jag hjälp för att komma till min säng inne i rum 301. Snabbt drar de av mig byxorna samt trosorna för att kontrollera hur öppen jag var...

Mycket sa hon inte alls, utan höll på med sina grejer helt fokuserad. Och när jag väl frågar så sa hon, du är helt öppen, fattade inte riktigt det hon menade så jag frågade igen, 10 cm sa hon, vi ska bara vänta på en annan barnmorska så ska vi sätta igång... 

Efter att ha vridit på mig en massa eller som journalen säger "väldigt rörlig", samt skrikit tills jag fick en massa sår i halsen så skrek jag efter smärtlindring, vad som helst för att ta bort denna otäcka smärta men fick ingenting då förlossningen redan var igång... 
Istället så satte de hål på min hinna och ut forsade fostervattnet... och ganska snart så kändes det mycket bättre och kändes bra i typ 5-10 minuter? 
Johan satt i sängen bredvid och höll i min ena hand medan jag grät en massa, tyckte själv hur läskigt det var av att jag fick en sådan energi när jag klämde hans händer... och tydligen så gjorde jag illa honom med mina naglar :( 

Barnmorskan märkte hur det typ inte alls kommer att fungera så fram plockar hon en handduk, virar runt den och ber mig ta tag där istället och guidar mig igenom hela förlossningen medan jag blundar mig igenom allt... Hur jag ska hitta min smärta och sen trycka den neråt i baken, andades med mig etc.

Minuter innan hela förlossningen var över så var det det hemskaste som jag någonsin upplevt, kändes bokstavligen talat som om att jag skulle spricka inifrån ut och att Nicole's huvud var världens största, som jag grät just då men också med hjälp av barnmorskan som lugnade ner mig så lyckades huden anpassa sig och efter flera krystningar så kom min underbara flicka ut... 
Minns även när de sa att de såg huvudet, hur hjärnan inte alls hängde med och all smärta typ bara tog paus en stund... sen när de sa att bebis hade massa hår på huvudet, även där med, så kopplade huvudet bort all smärta... 15:05, kom min bruna bebis skrikandes till världen, Nicole heter hon och jag kommer aldrig någonsin glömma den kärleken som ovan har gett mig. Där jag för varje gång jag tänker på hela händelsen så kan jag sitta och gråta och tänka hur lycklig jag är som har Johan som älskar mig så, tar hand om mig, samt en så vacker, underbar och frisk dotter.