Förlossningen del 1

Det var den 2a januari som min flicka kom till världen. Också då vi bestämde oss till slut, även för min del att hon skulle heta Nicole Jolene Larsson. Hon vägde 3830 gram och var 51 cm lång. Det är henne som jag framöver kommer att berätta ganska mycket om... 

Efter att i princip ha nästan vridit på mina sovtimmar under de sista veckorna av min graviditet med hjälp av Gossip Girl som sällskapade mig under nätterna... så gick jag inte och la mig förrän 6 på morgonen, då älskling brukar gå till jobbet. Men det var någonting som inte stämde denna dag, hade så hemskt ont i magen att jag inte kunde sova för att det gjorde så ont i magen, och eftersom värkarna inte var regelbundna, utan det liksom kom och gick som den ville så tänkte jag inte riktigt på att ringa till förlossningen heller... 

Fick även några sms från både Stephie och Rachelle där jag även berättade om att det gjorde ont och sen någonstans så somnade jag för att jag var så trött och vaknade vid 11-tiden utav samma smärta men som kom tätare. Visste inte riktigt vem jag skulle prata med så satt och sms:ade Stephie om hur det kändes osv. Vi diskuterade även om att det kanske skulle vara smart och kanske ta med förlossningsväskorna direkt till Södra BB när jag ändå skulle dit på en sista kontroll kl 14:30 samma dag. Sen att det gjorde så ont att jag faktiskt övervägde ifall jag kanske skulle åka in iallafall, så frågade ifall de kanske hade deras pappas bil så de kanske kunde köra mig in utifall att sjukhuset ville ha mig in efter att jag hade ringt till de... För det gjorde riktigt, riktigt ont. 

Så jag ringde och just i den stunden så gjorde det så ont att jag började och gråta i telefonen... och gråta samtidigt som man har världens täppa i näsan är absolut ingen bra kombination! 
Barnmorskan i telefon ville att jag med en gång skulle ta 2 alvedon och hoppa in i duschen.
Skönt var det för stunden, men inte så bekvämt då jag bara har en dusch kabin hemma :/
Fina Stephie & Ivan fick tag i en bil och kommer på världens kortaste tid (verkligen räddaren i nöden...) och försöker hjälpa mig på alla sätt, samtidigt som Johan kommer hem...
Han ringer till SÖS och förklarar att allt bara kändes värre och jag sa att jag hade ett enormt tryck i baken (Om någon ändå bara hade berättat för mig att värkar är som att var förstoppad och vilja bajsa i 5 timmar så hade jag fanimej ringt till förlossningen tidigare...)
så tyckte barnmorskan att jag skulle åka in med en gång.